ÖRE...Det var hemskt overkligt, för mig var det egentligen då som terrorattentaten började på riktigt, sen dess har det knappt varit lugnt... Tycker man borde tllägna en tanke åt alla som drabbades. Jag minns en gråtande man på busshållplatsen, han var stum eller döv, han bara grät och pekade på tidningsbilden av planen som störtar in i tornen...
Min kusin jobbade i WTC, den dagen va hon dock inte på plats.
Själv skulle jag flyga till New York den 21 September, mina föräldrar avbokade biljetten. Åkte först två år efter, med min pappas ekande ord i huvudet, "Du jag e sjuk i huvudet som vill dö och sätter dig på ett flygplan, där det säkerligen finns terrorister" (min pappa flyger inte, han vägrar). Resan Köpenhamn-Frankfurt-New York gick dock bra, utan några terrorister, men visst tittade man lite extra på folk som såg ut att komma från någon av arabländerna (säger man så??). Efter 2 veckor i New York & Long Island's underbara Hampton Bays flög jag för att besöka vänner i Florida, på planet mellan Orlando & Long Island, satt jag me en affärsman vars son hade varit i tjänst den dagen, som brandman, han räddade folk och var själv på 6:e våningen när han hörde hur allt rasa och trodde att detta var slutet, det va sorligt och hemskt att lyssna på pappan's berättelse, sonen klarade sig dock, men minnena består... Man såg det i hans ögon
Under...
Efter...
Jag minns...Minns du?
puSS,
xXxVickanxXx
No comments:
Post a Comment