Var inte säker förrän han har satt en ring på ditt finger...

Andréa bad mig att skriva något under just denna rubrik. Och nu har jag lite strötid över medan jag väntar på att rätt snabbtåg från München till Innsbruck ska infinna sig.

Killar, vårt oändliga problem. För ja, jag anser att vi kan kalla de ett problem, visst kan vi ha underbara stunder med dessa herrar, men likväl står då för iaf minst 50% av vår oro. När kommer Mr. Right? Är han Mr. Right? Var kan jag hitta honom?

Allt kan verka helt underbart, sen kommer bomben, helt oväntat, från ingenstans och där står man paff, med munnen öppen och undrar vad som precis hände. Hur många av er känner inte igen detta scenario?

Andréa skrev att man inte kan vara säker på var man står förrän han satt den dära ringen på ditt finger. Jag instämde impulsivt, men sedan började jag tänka. Jag började titta på förhållanden runt omkring mig och kom mer och mer till slutsatsen att, en ring på ditt ringer inte ger dig mer säkerhet än egentligen om du inte haft den dära ringen. En ring på ditt finger må symbolisera att han tänker i längre banor, men ärligt talat, om vi tittar på dagen's samhälle, så byts det ringar hit och dit. Ringen han sätter på ditt finger kan likagott vara ett sätt för honom att visa alla att "Du är hans", utan att det egntligen ligger någon större tanke bakom som om ett framtida äktenskap, eller ett livslångt liv ihop. Är jag pessimistisk? Har jag helt fel? Jag vet inte, men jag tror inte det, inte efter vad jag sett och ser med mina egna ögon.

Jag sitter ibland själv och funderar på om dagens människa är skapad för en monogami. Om kärleken verkligen kan bestå ett helt liv för en enda person.

Jag tror dock inte att det bara gäller killar, Jag tror att vi tjejer är likadana, fast jag tror dock att vi är mer hängivna och vår kvinnliga genetik gära håller kvar längre vid något som kanske inte är helt perfekt. PERFEKT, vilket ord, men jag tror att vi mer och mer just strävar efter just att ha allt PERFEKT. Nobody's perfect heter det, jag tror dock att de flesta av oss strävar efter att vara just den där Nobody.

Men tillbaka till ämnet; kärlek. Jag tycker att man bara ska låta det hända, men jag tror att jue äldre man blir, dessto mer börjar man söka efter den där PERFEKTA kärleken. Jag tror t.o.m. att jue längre tiden går, jue mer desperata blir vi och samtidigt lurar vi i oss själva att vi hittat kärleken, vi blir eld och lågor, men sätter vi oss tillbaka och börjar fundera, så kommer vi själva fram till att, hmm..det är kanske inte just Han. Jag tror att det är just då som problemen börjar komma, då det blir en sådan enorm kontrast för oss från den ena dagen till den andra, och speciellt i förhållandet.

Vi måste försöka att vara mer tålmodiga, det kommer när det kommer, jag tror att det blir bäst då. När man minst anar det, när folk säger att det syns på oss innan vi ens själva vet vad det handlar om.

Jag må låta pessimistisk, men något jag lärt mig de senaste åren är just att det är förhöga förhoppningar som sänker oss. Att det, som sagt innan, händer när vi minst anar det och att kärlek vid första ögonkaste existerar, men att vi kanske själva från början inte vet att det just var kärlek från första ögonkastet. Ett tag kan man inte sätta fingret på vad det var, men till slut går det upp för en. Kärlek vid första ögonkaset var vad det var.

Frågan är bara - Hur kommer man över det?

puSS,
xXxVickanxXx