Föräldralöst för Maria Montazami

Maria Montazami i längre intervju med Aftonbladet.

Varför har du blivit så populär, tror du?

– Kanske för att folk tycker att jag har något intressant. Jag är lite udda. Lite ovanlig som person. Inte konstig, eller så. Men annorlunda.

Hur menar du?

– Ja... jag vill alltid vara fin när jag går utanför dörren. Jag kan stå i flera timmar och fixa mig framför spegeln. Folk undrar: "Hur hinner du? Hur orkar du?" Men jag tycker om det där. Om någon bekant ringer på dörren kutar jag ner för trappan, tänder ljus, tar fram karameller och fixar sminket. Så att det ser perfekt ut innan de kommer in.

– Andra kanske inte bryr sig. Men folk ska känna sig välkomna hem till oss. Jag är väldigt mycket för att serva och få andra att känna sig glada.

– Eh, det där kanske lät mesigt, Hanna?

Absolut inte. Det är väl en jättefin egenskap.

– Tack. En gång när var jag hos en bekant fick jag stå i timmar innan de frågade om jag ville ha något att dricka. En het dag, och man var varm och svettig. Då tänkte jag: ”Men herregud!”

Hon föddes 1965 i Västerås. När Maria var sex år skildes hennes föräldrar. Tillsammans med sin mamma och syster flyttade hon till Skåne. Pappan gifte om sig, och gled allt längre bort från sin första familj.

– Min pappa var jättesnäll. Jag har bara goda minnen av honom. Men han gifte om sig med en kvinna som var väldigt avundsjuk på oss barn. På mig och min syster. Vi fick besöka dem någon gång då och då på sommaren.

Hon minns särskilt ett tillfälle när hon som liten stod på trappan till pappans nya hus. Hand i hand med sin syster, klädda i matchande kläder. De var båda uppspelta och fulla av förväntan över att äntligen få träffa pappa.

– Vi stod där och var jätteglada och jättegulliga. Men tyvärr hade vi en så elak styvmor. Det blev inga mer besök efter det. Det urartade. Sedan tappade vi kontakten och så har det varit sedan dess. Sista gången jag såg honom var jag 13 år.

Hur kändes det?

– Ja… jag hoppas verkligen att hon känner sig nöjd. Att inte kunna acceptera att hennes man har haft ett liv innan henne. Det är verkligen dåligt stil, tycker jag.

Känner du bitterhet mot din pappa?

– Nej, man vänjer sig. Det är helt okej nu. Det är hans loss, helt enkelt. Det är ingenting jag går och tänker på. Och jag har inget behov av att ta kontakt med min biologiska pappa. ”Who cares”, liksom.

Hur var du som tonåring?

– Lång. Jag var väldigt lång och kände mig väldig osäker för att jag var så lång. Du vet, så där så att man känner sig lite awkward. Jag hade inga finnar och jag såg inte konstig ut. Men, lång.

Efter studenten längtade Maria ut i världen. En rolig tågluff i södra Europa gav mersmak och nyfikenhet på USA. Systern var redan på plats och fixade ett jobb till henne som au pair i en familj i Santa Barbara. Hon stannade i tre månader.

– Jag är ju väldigt anti droger och kände redan från början att miljön där inte var rätt. Så jag tackade för mig! Sju år efter det mördades deras son. Det var några langare som trodde att han var en under cover-polis, så han blev torterad. Det är ju jättesorgligt.

Maria hade fått tips om en restaurang i närheten där det jobbade en annan svensk tjej. På vinst och förlust sökte hon jobb och intervjun gjordes av restaurangchefen Kamran Montazami. Efter tio minuters samtal var hon anställd. Det dröjde tre veckor till deras första dejt.

– Min första tanke var: ”Gud vilken hårig kille!” Det var ju 1987 och då hade man hår på armarna. Nu har tiderna förändrats och han rakar sig. Men jag tyckte att han var så stilig och att han hade ett gulligt skratt.

De köpte hus och gifte sig. Maria varvade servitrisjobb med modellande. Dessutom tog hon en mäklarexamen innan hon blev gravid. När äldsta dottern Sara föddes slutade hon jobba och blev hemmafru. Och det har hon varit i nästan 18 år nu.

– Det bästa med att vara hemmafru? Tänk dig känslan för barnen när de har en mamma som fixar frukost och vinkar av dem i fönstret. Och som tar emot dem med öppna armar när de kommer hem, och pysslar med middagen. Det finns så många fördelar.

Och vad är svårast?

– Att man får distans till det som händer inom nyheter och politik. När jag fikar med kompisar pratar vi absolut inte politik och jag orkar inte sätta mig in i det på kvällarna. Inte för att jag är så intresserad av det i alla fall. Men när jag och Kamran går på fina partyn kan jag känna mig lite utanför. Jag tänker: ”åh nej, vad pratar de om?” Det känns pinsamt att inte kunna hänga med i samtalet.

I sommar blir det en rejäl Sverigesemester för ”The Montazamis”. Maria hoppas att de ska hitta en lägenhet med utsikt över vattnet i Helsingborg eller möjligen en liten villa.

– Jag vill ha ett hem i Sverige som vi kan kalla vårt eget. Dit barnen kan åka när de blir större. Sverige är ju det absolut bästa ändå! Och familjen, såklart.

Hur nära är du din mamma?

– Så nära, så nära. Vi pratar i telefon varje dag. Vi skrattar och har superroligt tillsammans. Hon är så glad och skrattar åt precis allt jag säger. Då blir det extra ­roligt.

xoxo,
Vicky