När allt kul inte riktigt tar övervikten av all skit, är det då värt att fortsätta något? Jag har en kompis som är psykiskt störd (inga namn nämnda, men tror vissa av er vet vem jag menar, annars kanske ni kommer på det med att läsa något inlägg under). Och, ni tänker, ja vad har denna personen gjort? Men jag säger helt ärligt när jag säger att denna personen har en psykisk störning och borde ta in på en klinik för sina problem (och tro mig dessa är ej få).
Min bägare har redan innan runnit över, vi har brutit ett tag, men sedan har det gått tillbaka, sakta, men säkert. Men hur mycket orkar man? Hur mycket psykisk skit orkar man ta? Jag vet inte, men det känns verkligen som min bägare är så full nu att det måste ta slut, för alltid, aldrig gå tillbaka. När en person försöker pränta in något i ditt huvud, i den mån att fast du sagt 100 gånger att det inte är, så så fortsätter personen, utan någon som helst grund (d.v.s. inget som tidigare hänt från min sida, skulle få denne att tänka/tro så), till den mån att man faktiskt själv börjar tvivla, på det man säger och börjar dubbelchecka sitt tidigare beteende.
Jag tycker i ärlighetens namn synd om denna person. Personen är inte frisk, och personen har egentligen inga vänner, men jag tror faktiskt att jag är klar. Att det faktiskt är ett avslutat kapitel. Dennes persons handlingar har förstört mig innan, och den pajjade mig precis också. Jag var på ganska bra humör idag, förutom att jag var trött av allt plugg.
Arrividerci... Have a nice life. I´m done...Sadly, but true. It´s when the closest people to you disappoints you when it hurts the most. But it was the last time, I´ve said it before, but this time I will hold my promise.
xoxo,
Vicky
1 comment:
Varför plåga sig själv? När någon bara tar energi och aldrig ger så finns väl ingen anledning hålla på och tömma dig själv!
Post a Comment