Why??

De flesta klagar på sina val av killar, att de alltid väljer fel killar, själv har inte det problemet. Jag ser rakt igenom de, eller så är jag helt enkelt inte det minsta naiv när det väl gäller. Jag låter mig själv aldrig ta det där sista steget ut dit och satsa fullt ut, vilket skyddar mig från tårar, men kanske även från det dära the real thing...

När det gäller vänner, ja över dessa har jag gråtit en eller annan gång. Jag är naiv, väldigt naiv, jag ger allt av mig själv, jag litar fullt ut, jag ger mig hän. När kommer jag lära mig att människor ej går att lita på? Att de närmsta vänner är de som sårar mest? Att det är när du litar som mest, som du faller som längst? Än en gång sitter jag med gråten i halsen och undrar hur fan jag hamnade här? Jag börjar helt enkelt få nog, jag är kanske helt enkelt för lojal och för snäll och jag tror att vänner är likadana, fast jag får det up your face all the time, så litar jag igen.

Men det kanske är bara att inse, att några jävla backhoppare skulle aldrig sätta mig i den sitsen som några av mina vänner gör. Att vad de än säger och skryter, så kan jag praktiskt taget ringa när som och de dyker upp, de vaknar går online. De lämnar sina ragg för att se att jag är OK. De ställer upp för mig, när andra snackar skit utan att blinka, utan att ens behöva göra det, då jag ändå inte skulle ha fått reda på något.

Jag känner mig helt enkelt avdomnad. Jag har fått ganska niog, och nej jag mår inte bra. I hate it. Jag hatar att känna mig dum. Jag hatar att känna det som om jag inte betyder ett skit, inte ör värd ett enda sms eller en endaste mening- För det är vad jag känner just nu.
Jag kan inte ens säga att jag är besviken, för hur jävla många gånger kan man säga att man är besviken på sina vänner? Det är kanske dags att inse att jag helt enkelt är dum.. Och nej, jag tycker fan inte att det är OK.

xoxo,
Vicky