Anna Anka - en känslokall person?

Ju mer jag får se av henne utanför Svenska Hollywood Fruars ramar, ju mer tycker jag att hon verkar vettig, men efter att ha läst Aftonbladet´s plus-intervju, känns hon väldigt känslokall. Min fråga blir automatisk; spelar hon nu den här vettigare människan som hon framställs som i pressen?
Delar av intervjun nedan:

Folk tror inte att jag har hand om mina barn bara för att vi har barnflicka. Men det har jag visst. Det är jag och Paul som uppfostrar dem. Vi äter lunch och middag ihop. Jag skjutsar och hämtar vid skolan. Barnflickan har vi när vi måste gå bort om kvällarna.

Skulle du kunna engagera dig politiskt?
Jag har alltid tyckt att det är roligt med politik. Men jag tycker att politikerna bara säger vad de tror att folk vill höra. De genomför aldrig det de sagt. Se på Barack Obama. Han fick hela USA att gå med på hans idéer. Men kan han genomföra det? Nej. Och nu har han satt USA i en världskris på grund av sina idiotiska idéer. Han är inte socialist. Han är kommunist. Och kommunism är något som aldrig kommer att fungera i USA.

Det är som när den där idioten Hillary Clinton säger: ”It takes a village to raise a child.” Det gör det inte alls. Det krävs en mamma och en pappa, inte en hel jävla by. Jag kan reta upp mig något otroligt på sånt.

Ångrar du att du inte censurerade dig mer i tv?
Nej. Om de bara filmat mitt liv och hur jag är som person hade det blivit ganska tråkigt. Då hade de inte fått det här dramat.

Kände du vart det var på väg under inspelningen?
Jag såg det som ett skämt. Vi låg på golvet och gapskrattade. De tyckte att det var häftigt att jag bjöd på mig själv.

Men förstod du inte att det skulle bli kontroverser?
Jag visste ju att det skulle bli snack. Svenskar tål inte att höra att man säger ”suga av”. Men själva sticker de på swingersklubbar efter jobbet och har gruppsex med andra fast de är gifta. Vad är egentligen värst?

Tycker du att du har fått kämpa för att nå din position i livet?
Visst har jag det. Jag lämnade Sverige när jag var 21. Jag hade inga föräldrar som tog hand om mig ekonomiskt. Det jag har är det ingen som gett mig. Det finns inte en svensk tjej som inte skulle vilja byta med mig för en dag. De hade tagit det så här *knäpper med fingrarna*, Men de kan sitta och klaga och säga att jag är lyxhora och golddigger. De klagar bara för att de aldrig får chansen att prova på det.

Har du något kvar som du drömmer om att kunna köpa?
Bara för att jag har pengar tror folk att jag har allt. Men man kan inte köpa kärlek och man kan inte köpa hälsa. Det är det viktigaste för mig. Har man inte kärlek har man ingenting. Jag har alltid sagt till Paul att pengarna inte kommer först. Om jag inte hade känt mig älskad hade jag fullständigt skitit i hans pengar.

Det är inte riktigt likadant överallt här, eller hur?
Många föräldrar försöker köpa kärlek till sina barn. Jag har alltid varnat Paul för det. Barn vill inte att man springer och köper leksaker åt dem hela tiden. De vill att man umgås och leker med dem.

Du adopterades från Polen som barn. På bordet här ligger det en bok om adoption. Funderar du mycket på din bakgrund?
Nej. Men jag har alltid tyckt om svenska böcker och jag läser allt som har med förhållanden att göra. Psykologi är något av en hobby. Min favorit är den här ”Seven principles to make marriage work”. Den visar varför vi är som vi är. Hur vi blir behandlade som barn gör oss till dem vi är som vuxna. Som adopterad kan jag känna: okej, jag fick ingen kärlek av mina föräldrar, de fanns inte till för mig.

Menar du de biologiska?
Nej, mina adoptivföräldrar. Nu förstår jag varför kärlek, ömhet och närhet är så viktigt för mig. Jag fick inte det.

Är det din analys?
När jag var barn gick min styvpappa till en psykolog och frågade: ”Kan man älska ett adoptivbarn?” Om jag ens funderat i de banorna hade jag aldrig adopterat.

Hur reagerade du på det?
 Jag blev besviken. Och jag var besviken på dem som föräldrar. De fanns aldrig till hands för mig. Det var därför jag lämnade dem när jag var 16. Jag skrev ett långt brev där jag sa att ”ni är inte mina föräldrar längre och jag vill inte ha något mer med er att göra”. Sen flyttade jag.

Hur fick du veta att du var adopterad?
Jag kom hem från skolan en dag och berättade att min fröken hade visat upp en svart pojke i klassen. Det var ovanligt då och jag tyckte att det var så konstigt. Mina föräldrar sa att han var adopterad från Afrika. Sen sa de: ”Du är också adopterad.” Jag har aldrig förstått hur man kanvara så känslokall.

Har du försökt finna dina biologiska föräldrar?
Nej. Min riktiga mamma dog. Det var därför jag blev bortadopterad. Jag har två systrar och en bror också. Men jag vet inte var de är.

Är du inte nyfiken på det?
Nej. Jag har inte haft något intresse av att ta reda på något om dem eller om min bakgrund. Jag har alltid varit en person som inte vill ha problem i livet. Det man inte vet lider man inte av. Jag vet vad jag har och det kan bli sämre om man rör runt i grytan.

Tror du att din bakgrund har påverkat din relation till dina barn?
Nej, för jag vet inget annat. Jag försöker bara ge dem så mycket tid och kärlek som möjligt. Skulle det hända mig något – och det kan det göra med tanke på hur mycket Paul och jag flyger – vill jag att de ska känna att den stund de fick med mig var jättebra.

När du kom till Kalifornien på 1990-talet drömde du om en karriär som skådespelerska. Gör du det fortfarande?
Ja, jag vill bli den nya Bondbruden.

Ni får säga vad ni vill, jag tycker dock att hon verkar ha en del bakom pannbenet, och hon verkar vara en bra fru och mamma :) Vad säger ni?

xoxo,
Vicky