Såg som sagt Les Misérables på bio igår. Vet inte riktigt var producenten misslyckades, men man får ingen känsla för karaktärerna alls, man blir inte ledsen när någon dör eller något hemskt händer. Kanske beror det på att han satt in nästan för mycket komik i många saker så där var man borde tycka något är hemskt så skrattar biopubliken (känns lite som med Gangster Squad).
Innan jag fortsättar att såga delar i filmen, så måste jag säga att filmen är riktigt bra överlag, men med många misstag, iaf enligt mig.
Anne Hathaway ser ut som en råtta, först nu förstår jag varför folk inte tycker att hon är vacker, utan snarare ful, fast att hennes hår blir bortklippt gör jue säkert sitt. Och sen hade hon faktiskt en ganska liten roll, vilket jag blev förvånad över eftersom hon fraktiskt taget är det ansikte man ser mest på alla posters för filmen.
Många av karaktärerna är alldeles för "animations"-sminkade vilket gör hela berättelsen fånig och ej verklighetstrogen. förutom kanske Helena Bonham Carter, som ser ut som hon gör i vanliga fall.
Sen har vi en av huvudrollerna Hugh Jackman, som gör ett riktigt bra jobb, men för varje 8/9 år som går i filmen så ser han yngre och yngre ut, istället för tvärtom. Sedan är hans sång katastrof, speciellt i låtar där han behöver ta lite högre toner. En stand-in borde de ha tagit in för honom för att sjunga vissa av låtarna. Russell Crowe är enastående, sången är OK.
För att återgå till att man inte känner för människorna som man borde, så blir jag rörd två gånger unger filmens gång, eller kanske tre. Två av dessa gånger beror dock egentligen inte på filmen. Första gången är när Éponine (som för övrigt hade bästa rösten i filmen - Samantha Barks) sjunger en av mina absolut favoritlåtar, On My Own. Den låten är så vacker och hon gör den verkligen rättvisa.
Nästa gång jag blir nästan tårögd är väl egentligen filmens enda gång som är "real" för mig, det är när Javert ger Gavroche en medalj. Och så tredje gången är mot slutat, men då sjunger de en låt som musikaliskt är baserad på "On My Own", så jag antar att det är låten som får fram mina känslor och ej filmen.
Förutom On My Own, så älskar jag duetten mellan Cosette (Amanda Seyfried) och Marius (Eddie Redmayne, som spelade i My Week with Marilyn) - A Heart Full of Love. Det som är konstigt med Amanda Seyfried i rollen är att hon ska spela en så ung flicka, typ 15 år gammal, och de senaste rollerna jag sett henne i har hon inte spelat någon tonåring utan en vuxen kvinna.
Sen har jag en fråga, jag såg inte en enda svart människa i filmen, fanns det inga svarta i Frankrike under slutet av 1800-talet?
Saknade även "svar", d.v.s. hade gärna vetat hur Cosette & Jean Valjean fick sina "nya" liv under filmens gång, fast det kanske inte är med i musikalen heller.
Som sagt var det skådistätt, förutom de redan nämna namnen så kunde vi se Sacha Baron Cohen och Aaron Tveit (som spelade Trip van der Bilt i Gossip Girl).
xoxo,
Vicky
Follow Me on Twitter VicktoriaM
Innan jag fortsättar att såga delar i filmen, så måste jag säga att filmen är riktigt bra överlag, men med många misstag, iaf enligt mig.
Anne Hathaway ser ut som en råtta, först nu förstår jag varför folk inte tycker att hon är vacker, utan snarare ful, fast att hennes hår blir bortklippt gör jue säkert sitt. Och sen hade hon faktiskt en ganska liten roll, vilket jag blev förvånad över eftersom hon fraktiskt taget är det ansikte man ser mest på alla posters för filmen.
Många av karaktärerna är alldeles för "animations"-sminkade vilket gör hela berättelsen fånig och ej verklighetstrogen. förutom kanske Helena Bonham Carter, som ser ut som hon gör i vanliga fall.
Sen har vi en av huvudrollerna Hugh Jackman, som gör ett riktigt bra jobb, men för varje 8/9 år som går i filmen så ser han yngre och yngre ut, istället för tvärtom. Sedan är hans sång katastrof, speciellt i låtar där han behöver ta lite högre toner. En stand-in borde de ha tagit in för honom för att sjunga vissa av låtarna. Russell Crowe är enastående, sången är OK.
För att återgå till att man inte känner för människorna som man borde, så blir jag rörd två gånger unger filmens gång, eller kanske tre. Två av dessa gånger beror dock egentligen inte på filmen. Första gången är när Éponine (som för övrigt hade bästa rösten i filmen - Samantha Barks) sjunger en av mina absolut favoritlåtar, On My Own. Den låten är så vacker och hon gör den verkligen rättvisa.
Nästa gång jag blir nästan tårögd är väl egentligen filmens enda gång som är "real" för mig, det är när Javert ger Gavroche en medalj. Och så tredje gången är mot slutat, men då sjunger de en låt som musikaliskt är baserad på "On My Own", så jag antar att det är låten som får fram mina känslor och ej filmen.
Förutom On My Own, så älskar jag duetten mellan Cosette (Amanda Seyfried) och Marius (Eddie Redmayne, som spelade i My Week with Marilyn) - A Heart Full of Love. Det som är konstigt med Amanda Seyfried i rollen är att hon ska spela en så ung flicka, typ 15 år gammal, och de senaste rollerna jag sett henne i har hon inte spelat någon tonåring utan en vuxen kvinna.
Sen har jag en fråga, jag såg inte en enda svart människa i filmen, fanns det inga svarta i Frankrike under slutet av 1800-talet?
Saknade även "svar", d.v.s. hade gärna vetat hur Cosette & Jean Valjean fick sina "nya" liv under filmens gång, fast det kanske inte är med i musikalen heller.
Som sagt var det skådistätt, förutom de redan nämna namnen så kunde vi se Sacha Baron Cohen och Aaron Tveit (som spelade Trip van der Bilt i Gossip Girl).
xoxo,
Vicky
Follow Me on Twitter VicktoriaM
6 comments:
Bra du likte filmen bedre enn det jeg gjorde. Jeg gråt ikke en eneste gang, for jeg synes heller ikke at man ble introdusert for karakterene.
Og jeg er 100% enig, Éponine hadde den beste sangstemmen.
Synes du filmen var for lang?
för lång, hmm.. svårt att säga. Den hade kunnat vara kortare för vissa sekvenser var långa, men det är svårt att korta ner låtarna, ås på det sättet nej :)
Jag har inte sett den, så jag har inte en aning. Men man blev inte precis sugen att se den heller! :/
Håller faktiskt med dig att man inte blev rörd av filmen. Jag tror dock det kan bero på att det är en musikal. Det är svårt att ta de på allvar,på något sätt. Jag är absolut ingen filmkritiker men jag har bara fått den känslan. De försöker förmedla sorgen men de lyckas inte riktigt.
Å andra sidan,nu när jag fick tänka efter så hade filmen "Moulin Rouge" som även den är en musikal fick mig att böla på slutet. Ja,det är lustigt. Jag tror dock att hade det varit en vanlig film så hade man nog blivit rörd så mycket mer...
haha...Gud vad lustigt Liza, när jag läste din första komentar tänkte jag direkt på Moulin Rouge, sen skrev du det efter..hehe.. Har du sett The Phantom of the Opera, tror jag böla på den också :) fast minns nte, var länge sedan :)
--
Henrik, tycker absolut filmen är sevärd :)
Post a Comment